Den 25 april har forskaren och läkaren Ahmadreza Djalali suttit fängslad i Iran i tio år. Vid ett seminarium på Karolinska institutet den 15 april ifrågasatte forskare, människorättsorganisationer och politiker den svenska regeringens och utrikesdepartementets arbete för att få honom fri, rapporterar universitetslararen.se.
Familjen: ”Det här är vårt liv”
Seminariet hölls av Karolinska institutet, där Djalali tidigare arbetade med katastrofmedicin. Han greps i Iran 2016 under en tjänsteresa för att föreläsa och dömdes senare till döden, anklagad för spioneri för Israels räkning. Rättegången beskrivs internationellt som en rättsskandal, skriver universitetslararen.se.
Djalalis hustru Vida Mehrannia deltog tillsammans med parets dotter. Båda barnen har vuxit upp utan sin pappa under hans tid i Evinfängelset. Enligt sajten uppmärksammade KI:s rektor Annika Östman Wernerson vid seminariet att dottern nyligen avslutat sin läkarutbildning, något som möttes av applåder från publiken.
Vida Mehrannia uppmanade deltagarna att se hennes man som en människa och kollega, inte bara som ett fall bland andra, och betonade att det betyder mycket att hans situation hålls levande i offentligheten.
”Vi gör allt vi kan – men det räcker inte”
I ett panelsamtal beskrev Dan Larhammar, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, hur forskare kan bli hotfulla för auktoritära regimer när deras arbete krockar med politiska ideologier. Han konstaterade samtidigt att påtryckningar mot länder som Iran ofta ger mycket begränsat gensvar.
Karolinska institutets prorektor Martin Bergö redogjorde enligt enligt universitetslararen.se för hur lärosätet försökt stötta Djalali, bland annat genom debattartiklar, brev och samarbete med Scholars at Risk. Han menade dock att insatserna hittills inte lett till resultat och efterlyste nya förhandlingsmöjligheter, även kopplade till det förändrade säkerhetsläget i regionen.
Kritik mot UD och ”tyst diplomati”
Kristdemokraten och journalisten Lars Adaktusson riktade hård kritik mot Sveriges agerande i Djalali-fallet. Enligt universitetslararen.se menade han att intresset från utrikesdepartementet och flera regeringar varit otillräckligt, trots försök att involvera andra länder, bland annat USA.
Maja Åberg från Amnesty Sverige instämde i kritiken. Hon framhöll att Sverige hade kunnat agera mer kraftfullt i ett tidigt skede och att det tog lång tid innan UD ens tog ett möte med Djalalis hustru. Hon problematiserade också regeringens hänvisning till ”tyst diplomati”, eftersom det utifrån är omöjligt att bedöma vilka konkreta åtgärder som faktiskt vidtas.
Åberg pekade dessutom på att kollegor i andra länder där Djalali varit verksam, som Belgien och Italien, uppfattat Sverige som en bromskloss i det internationella arbetet för hans frigivning.
Oenighet om forskningssamarbete med Iran
En annan fråga på seminariet gällde svenskt akademiskt samarbete med Iran. Adaktusson ifrågasatte om något sådant samarbete alls bör förekomma med en regim som han beskrev som djupt repressiv och destabiliserande för regionen.
Här mötte han visst motstånd från KI:s prorektor Martin Bergö, som enligt rapporteringen betonade att lärosätena snarare arbetar med att ta fram verktyg för att bättre kunna hantera risker i forskningssamarbeten, än att helt avbryta alla kontakter.
Seminariet visar, sammanfattar universitetslararen.se, både den växande frustrationen över att Ahmadreza Djalali fortfarande sitter fängslad efter tio år, och de svåra avvägningarna mellan diplomati, akademisk frihet och säkerhetspolitiska hänsyn.
