Kollegialt lärande lyfts ofta fram som en nyckel till skolutveckling, men riskerar att reduceras till ännu ett kravfyllt möte utan tydlig effekt. Det konstateras i en krönika om hur lärare använder och upplever kollegialt lärande, skriver vilarare.se.
Inte alla möten är meningslösa
Krönikan tar avstamp i den utbredda kritiken mot obligatoriska möten i skolan. Författaren delar uppfattningen att många möten upplevs som meningslösa och demotiverande. Samtidigt beskrivs en risk med att dra slutsatsen att lärare därför helst bör undvika möten helt och hållet.
Om en lärare under hela sin karriär enbart skulle utvecklas genom egna försök i klassrummet, utan strukturerat utbyte med kollegor, blir yrket mer ensamt och slumpmässigt, framhåller krönikan. Poängen är i stället att skilja på generella informationsmöten och möten som faktiskt handlar om undervisning och lärande.
Vad kollegialt lärande bör vara
Enligt krönikan handlar kollegialt lärande om att lärare tillsammans och systematiskt undersöker sin egen undervisning. Det beskrivs som ett organiserat samarbete där lärare försöker lösa gemensamma problem eller utveckla nya möjligheter i klassrummet.
Det betonas att sådana processer ska ledas av lärare, kretsa kring undervisning och bygga på vetenskaplig grund. Krönikan hänvisar till att forskningsstödet för denna typ av arbete är omfattande och växande, även om enskilda studier inte redovisas i detalj i texten.
Forskning om långsiktig skolutveckling
I texten lyfts boken ”Organisera för skolutveckling”, där Maria Jarl är en av författarna. Där framkommer enligt krönikan att de skolor som över tid lyckats förbättra sina resultat kännetecknas av just samarbete kring undervisning.
Krönikan återger också aktuell forskning av Jaana Nehez vid Jönköpings högskola. Hennes studier pekar på att skolor som faktiskt förbättrar undervisningen gör det genom att arbeta nära klassrummet och med tre nyckelkompetenser: att observera, samtala och bedöma undervisning tillsammans.
Trivsel, trygghet – och villkor för att det ska fungera
Även lärares arbetsmiljö berörs. Krönikan hänvisar till Maria Nilssons avhandling från 2017, där resultat visar att lärare som deltar i kollegialt lärande ofta trivs bättre på jobbet och känner sig tryggare, trots att arbetssättet kan vara tidskrävande.
Samtidigt understryks flera förutsättningar. Att bara döpa om ett möte till ”kollegialt lärande” räcker inte. Författaren menar att det krävs engagemang från lärarna, en tydlig systematik i arbetet och en kultur där man accepterar att bli utmanad och utvecklas. Saknas de komponenterna riskerar satsningen att bli ”helt onödig tidspillan”, där den egna lektionsplaneringen i praktiken hade varit mer meningsfull.
Detaljerna avgör om tiden används väl
Krönikan sammanfattar att kollegialt lärande är en central del av lärarprofessionen, men att dess värde helt beror på hur det organiseras och genomförs. Genomtänkt, forskningsnära samarbete nära undervisningen kan gynna både elever och lärare. Dåligt förberett, otydligt eller påtvingat ”kollegialt lärande” riskerar däremot att bekräfta bilden av ännu ett meningslöst möte.
Just därför, menar författaren, sitter ”djävulen i detaljerna” när skolor planerar och genomför kollegialt lärande. Hela resonemanget utvecklas i krönikan, som publicerats enligt vilarare.se.