Läraren och krönikören Maria Wiman skildrar i en text hur hon i slutet av juni känner sig förbrukad efter läsåret och hur det tar tid för både kropp och hjärna att hitta in i semestern, skriver vilarare.se.
Hjärnan fortsätter jobba när kroppen är ledig
Enligt krönikan går de första två veckorna av ledigheten åt till att kroppen visserligen är ledig, men hjärnan fortsätter planera lektioner och lösa skolrelaterade problem om nätterna. På dagarna kan hon ligga ned och läsa, men tankarna kretsar ändå kring elever, projekt och höstens undervisning. Kontrasten mellan intensiva avslutningsveckor och det plötsliga stoppet efter terminslutet gör henne omtöcknad, beskriver hon.
Vändpunkt efter två veckor
Efter ungefär två veckor sker en tydlig vändning. Då börjar hon enligt krönikan verkligen känna sig ledig. Veckodagarna flyter ihop, hon läser för sin egen skull, slutar automatreflexen att hyssja främmande barn och tillåter sig både senare kvällar och mindre strikta matvanor. Hon beskriver också hur axlarna sjunker, hyn blir bättre, tempot går ned och kroppen fungerar mer regelbundet.
Allt eftersom veckorna går, runt vecka fem, upplever hon att hjärnkapaciteten långsamt återvänder. Då börjar hon i smyg samla material och tänka på vad hon vill lära ut kommande läsår, samtidigt som sinnena skärps och kroppen förbereder sig för en ny termin.
”Vi har inte sommarlov”
I krönikan ifrågasätter Maria Wiman också bilden av att lärare skulle ha ”långa sommarlov”. Hon betonar att lärare, precis som andra yrkesgrupper, har semester och att de arbetar 45-timmarsveckor under läsåret, vilket gör att ledigheten snarare är inarbetad tid än en extra förmån, framgår det enligt vilarare.se.
Hon pekar också på att en betydande del av ledigheten går åt till att bara varva ned efter läsåret, eftersom både kropp och hjärna behöver veckor för att förstå att det faktiskt är semester. Krönikan avslutas med en hälsning till läsarna om att höras igen efter sommaren, när hon åter fått energi och kan tänka mer klart, enligt vilarare.se.